Du kommer älska den här. 

 

 

 

 

 

 

Har jag varit i Märsta igen och stylat julbilder. Det var fortfarande mössväder då, men ingen snö. Det löste vi genom att hyra en snömaskin som såg ut som en gigantisk filmkamera.

 

Efter en emotionellt tung vecka som slutade med en lyckad plåtning och glada besked, har jag nu äntligen tagit helg! Mest spelad denna vecka har varit Justins skiva The 20/20 Experience. Videon nedan är, ack så snyggt gjord och det gamla paret är, åh så fina.

 

 

 

 

 

 

 

Vissa dagar måste målbilden vara tydligare än tydligast. Och stegen fram till målet, ännu mer.

 

Målet är klart. Jag ska kunna träna kickboxning och springa tjejmilen. 

 

Men innan dess vill jag kunna gå på pilatespass, spinning och styrketräna. Och innan dess vill jag kunna göra mina magövningar, stå på crosstrainern och efteråt i omklädningsrummet vara svettig och trött. 

 

Så. Nu är det bara kroppen som måste hänga med och sluta fega ur så mycket.

 

 

 

 

Efter några tysta veckor, får ni följa med tillbaka till förra veckan då jag befann mig på en gård mellan Märsta och SIgtuna för att styla en fotning som passar det nuvarande vädret helt perfekt. Vi fotade hos en av mina kollegor som köpte gården i höstas. Utöver en regelrätt villa fanns flera andra hus som den förra ägaren i princip lämnat orörda. Vi gick igenom ladan, sommarstugan, lillstugan och allt annat där man kunde tänkas hitta inspiration för framtida projekt. Ett av husen hade stått orörd i 50 år och både inredningen och kläderna som hängde i garderoben var tidstypiska. Jag blev helt lyrisk av alla intryck och hoppas bli insläppt på fler upptåg i framtiden.

 

 

Och du har frysit sen oktober och du har glömt bort hur det känns att slänga på dig ett par Converse och en jeansjacka när du ska gå utanför dörren. Och du har glömt bort hur du ser ut med bruna ben, fräknar och oborstat hår. Du har glömt bort hur det känns att sitta på uteserveringar och dricka rosé eller en riktigt kall öl. Då tänker du för hundraelftetusente gången att, va fan bor jag i ett så kallt land för? Och så letar du upp vadsomhelst som påminner om solen, linnen och jeansshorts. 

 

 

 

 

 

 

 

I två månader till ungefär. Sen lyfts en sten från mitt hjärta, en sak mindre att oroa sig över varje vaken minut. Ibland måste man bara ta tag i det där jobbiga. Det är inte bara insikten i att en förändring måste ske som är svårt, utan det är även förändringen i sig. Men om två månader har jag nått en av milstolparna. 

 

Idag var jag på en av de bästa föreläsningarna på länge. Det var Christer Olsson som pratade om personlig kommunikation och ledarskap på Butiksleverantörsmässan i Kista. Han sa tre saker som jag minns lite extra.

 

 

1. Att säga att alla människor har samma möjligheter, är skitsnack. Däremot kan alla välja att göra det              bästa av sina förutsättningar.

 

2.  Alla lär sig olika, det gäller att hitta sitt sätt och inte rätta sig efter det "rätta sättet".

 

3. Fråga inte vad en persons mål är, det är oftast svårt att visualisera. Fråga istället vad personen längtar      efter. Det kan alla svara på.

 

 

 

 

 

 

 

Jag kommer aldrig att glömma.

 

 

 

Den där festen i Huvudsta. Jag minns inte exakt hur gammal jag var, 14 eller 15 kanske. Ett tag sågs vi alltid i den där lägenheten i Huvudsta för Linda som bodde där var 20 år och fixade sprit. Linda som var 20 som hade fester för oss som gick i sjuan, åttan och nian. Då tyckte alla att hon var så himla cool och schyst som köpte ut. I efterhand insåg jag att hon inte var frisk. Ingen frisk 20-åring omger sig av tonåringar och tar deras oskulder och låter dom supa ner sig i sin lägenhet. Jag minns inte riktigt hur länge det pågick, men jag minns att någons mamma fick reda på vad som hände i den där lägenheten i Huvudsta, där den enda vuxna var hon som var 20 och alltid blev fullat. Hon skrek och hon grät och där var vi, som höll oss kvar för att hon ändå var schyst och köpte ut till festerna som alltid, alltid spårade ur. 

En gång kom jag dit med några vänner och gick in i köket. Runt köksbordet satt några killar och drack. De kanske spelade kort, jag minns inte. Det jag minns och aldrig kommer att glömma, var hon som låg under bordet. På mage med byxorna uppknäppta och de rosa stringtrosorna som stack fram. Hon hade däckat och när jag frågade varför ingen hjälpte henne, fick jag till svars att hon fick skylla sig själv som hade supit ner sig. Hon var två år yngre än mig, kanske 12 eller 13 men jag minns att hon såg lika gammal ut som jag. Vi var några tjejer som bar in henne till rummet bredvid och la henne på en madrass med en hink nära hennes huvud och en filt över hennes kropp. Ingen vågade ringa hem till hennes föräldrar och berätta. Att deras barn låg utslagen på en madrass i en lägenhet i Huvudsta, där hon hade däckat under ett köksbord, hos en 20-årig kvinna som hade köpt ut till henne. För vi visste ju att det var fel. 

Jag minns att jag vaktade resten av kvällen. För i det där rummet där madrassen låg, brukade hångelsugna par ta sig. Och i det där rummet brukade killar ta sig som såg sin chans att taffsa lite på tjejen som låg däckad och inte sa nej. Flera gånger drog vi bort 14 eller 15-åriga killar som inte förstod att det inte var ok att taffsa på någon som knappt var vid medvetande. Jag minns inga fler fester hos Linda efter det, men jag minns att jag inte ville dit igen.

 

 

Det här är en av de händelserna som jag aldrig kommer att glömma av min tid som tonåring. Och som gör sig påmind när jag läser om hur jävligt det är att växa upp. Bara att min händelse knappast är unik, de flesta har förträngt de här minnerna, de svarta och hemska om hur de själva var som tonåringar, vad som hände runt omkring dem eller vad som formade dem till det de är idag. Men de flesta som är vuxna nu, kunde välja. För de tonåringar som växer upp idag,, finns inte makten att förtränga, glömma eller välja bort. Chansen är stor att det finns dokumenterat på en bild i en telefon eller en film på internet. Och används för att håna, skämma ut eller mobba.

 

 

 

Mina tankar går till den 13-åringa flickans familj och vänner. Jag hoppas att vi snart ska hitta medlen till att göra tonåren lite lättare och inte mer utsatta för de som växer upp idag. 

 

 

 

 

 

 

 

Det ända dåliga med instagram, är alla bilder som andra tar som är svåra att se igen eller spara. Så jag tänkte att jag sparar dem här på bloggen istället. Här är alltså lite vad jag har gjort på sistone genom andras ögon (telefoner).

 

 

I veckan var jag i en av våra butiker och fick ett plötsligt infall av att kreativitet när jag stod på färgavdelningen. Jag bestämde mig för att köpa kulören våräpple och måla om köket. Fram kom målargrejerna och den braiga trappallen. Tips är att alltid köpa färgad maskeringstejp (tror blå eller grön är bäst) så man slipper hetspilla tejpbitar när färgen har torkat.

 

 

 

Ikväll såg jag Silver lining playbook (vägrar skriva ut den svenska översättningen). Så jävla bra. Bra skådespelare, herre jisses vilken skillnad det blir! Kan vara hur många dialoger som helst när det är välspelat. Älskade att i all galenskap så var det hela rätt, normalt? Biopolär, depression, ångest, tvångsyndromer, saker som hur många som helst handskas med varje dag. Tål att pratas mer om. 

 

 

 

Ok, den bästa morgonlåten (och pepplåten) är här. Gillar videon skarpt också. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Just nu planerar jag cirka fem olika plåtningar på jobbet samtidigt. Mycket viktigt är det då med inspiration. Jag tycker pinterest är väldigt praktiskt, men är fortfarande ett fan av urklipp och skisser som man tapetserar väggar och anslagstavlor med. Just nu är gul favoritfärgen och det känns lägligt med tanke på att solen sken så fint idag.